Min bardoms Ambjörnarp
Av Arvid Sjöstrand, bearbetad av Allan Persson
Jag föddes i slutet av oktober 1908 i Ambjörnarps stationshus och det är ju därför inte så underligt att min barndom i hög grad präglades av järnvägen. När jag föddes fanns det ingen telefon på stationen och det var inte så många som hade telefon i Ambjörnarp på den tiden. Pappa kunde inte ringa till barnmorskan i Tranemo och även om han kunnat göra det hade det inte funnits någon bil för att transportera barnmorskan till Ambjörnarp. Så därför fick han vända sig till ”Mor i By”, som brukade assistera vid födslar. Men eftersom han var ensam på stationen måste han vänta tills sista tåget gått vid 1/2 10 – tiden. Då tog han sin eka, som låg vid vad vi kallade ”Smeabäck”, som kom uppifrån kvarnen och sågen. Han placerade järnvägens signallykta på toften i ekan och detta gav upphov till ett rykte att det hade varslat när jag föddes. Äldre vidskepliga personer trodde att det skulle bli något stort av den pojken. Jag är ledsen att jag kom deras spådom på skam. I min barndom var det livlig trafik på järnvägen. De båda handlarna fick sina varor på tåget av den enkla anledningen att det inte fanns några bilar. Men det som satte sin prägel på trafiken var vagnslastgodset. Det var massaved och famnved, skrädda bjälkar och props. När ångsågen kom igång blev det bräder, plank, lats och sågade bjälkar. Pappa hade det väldigt bekymmersamt med att bereda plats för allt virke som kördes ner och lagrades på stationen i avvaktan på utlastning. Det var en hel del mannar, som hade arbete med lastningen. Där var Bäckström, Stinus, Hans i By, Johan på Annehill m.fl. Gillis i By och en till, som jag har glömt namnet på stod och kapade props för de engelska kolgruvorna. Det fick gå undan om dom skulle kunna leva på jobbet. Dom hade en såg med träbåge och väldigt långt blad, som var mycket välfilat och nog byttes ganska ofta. För att det skulle gå lätt strök dom sågbladet med en trasa indränkt i fotogen.
Det var bönderna och deras söner som med häst och vagn eller släde skötte transporterna. För slädtransporterna från skogen användes oftast s.k. Värmlands kälkar, som hade avbärare på sidorna för att det inte skulle trassla till sig om kälken stötte mot ett träd.
Utlastningen på stationen var ofta ganska livlig och det var inte ovanligt att godståget på em. inte kunde ta fler vagnar. Då fick dom skicka ut ett extra lok och samla in efterblivna vagnar på stationerna.
Tågen som gick förbi varje dag var ju ett stående inslag i tillvaron. Det hände ofta att jag fick åka på loket när godståget växlade och jag minns att jag var väldigt rädd att jag skulle klämma mina bara fötter under den stålplåt, som låg över mellanrummet mellan loket och tendern och som rörde sig lite fram och tillbaka när loket gick. Jag var också rädd att jag skulle trampa på glöd från fyren. En gång när jag åkte på loket sade lokförare Hillerström till mig: ”I dag skall Du väl köra loket när vi växlar” Jag trodde inte mina öron men det var sant och jag minns hur högtidlig jag var när jag drog i ångregulatorn och kände hur loket pustade igång.
Vi ungar höll oss väl med banvakterna Bengtsson och Nordling för att få åka med på deras dressiner och det allra roligaste var naturligtvis om vi fick köra själva medan de höll på att byta slipers eller andra reparationer.
Ett minne som jag också har från järnvägen är när Lagerström byggde en liten kraftstation i kvarnen. Järnvägen var en av de första kunderna, men det var ju kristidsmaterial så det gick ofta sönder. Då fick A.L. Strömqvist komma och laga. Särskilt semaforen var känslig och det hände ofta att ljuset strejkade i den när det skulle komma tåg. Då fick pappa be grannstationen underrätta lokföraren att tåget vid Ambjörnarp skulle – som det hette – tagas in för handsignal. Eftersom ljuset vid bommarna brukade strejka samtidigt fick jag och Gustav ta varsin signallykta och gå till vägövergångarna och stå där tills tåget hade passerat. Då det inträffade på vintern kunde det bli ganska bistert för på den tiden var det ordentligt kallt och mycket snö.