Ett livsöde i Ambjörnarp
Bearbetad av Sten Strömqvist
Magnus Pettersson i Ambjörnarp – ett livsöde i Ambjörnarp har hembygdsföreningen fått en lokal i församlingshemmet Fridhem.
Utanför lokalen står en minnessten med inskriptionen ”MP 1834-1862-1894-1915”.
Stenen är rest till minne av Magnus Pettersson, som föddes i Ambjörnarp 1834, och Som under sitt drygt 80-åriga liv hann uträtta mycket för sin hembygd.
Magnus Petterssons farfar kom från Lalabo i Ambjörnarp, morfadern hade sitt hem i Mo i Sjötofta socken.
Båda var födda i mitten av 1700-talet. Farfadern var smörresande och sålde smör i Göteborg. Eftersom affärerna gick bra blev han ägare till ett hemman i Sjötofta.
Nästa generation fortsatte knalleyrket, och Magnus Petterssons far gjorde resor till Skåne men han fortsatte också göra smörresor till Göteborg. Så småningom kunde han lägga till ytterligare ett hemman till sina ägor. Men tiderna ändrade sig. Förluster på andelsdrängar i kombination med ett för dyrbart levnadssätt gjorde att familjen blev utblottad och tvungen att flytta. Detta skedde år 1839, då Magnus var fem år gammal. Det nya hemmet blev ett litet torp som hette Stampen. Torpet kunde föda en ko och i bästa fall ett par får. Namnet Stampen kom från en vadmalspress som sedermera utökades med färgpanna och vridpress.
Vid denna stamp fick Magnus hjälpa till med att göra lysestickor då han var sex år, och där kunde han få höra de äldres berättelser.
Modern betydde mycket för den unge pojken. Det var hon som lärde honom läsa och räkna.
Barndomen var fattig. På 1820 – 1830-talen var det ofta missväxt. Modern berättade att det år 1826 inte kom en enda droppe regn från sådd till skörd, och att hon fick blanda syremjöl i brödet.
Magnus föddes som det åttonde av nio syskon. Av hans syskon dog tre mycket unga. Tidigt bestämde sig Magnus för att bli skollärare, men det var kostsamt att studera och några pengar fanns inte i hemmet. Men Magnus var en framåtsträvande yngling. Han skaffade sig lite inkomster genom att tillverka sigill. För detta fick han 8 skilling/st. Han anlitades också som tecknare av minnestavlor . Hela tiden hägrade läraryrket, och det kapital som behövdes för att studera i Lund var 1000 kr. För att få ihop denna summa började han arbeta som handelsdräng i Skåne. Ett besök på pastorsexpeditionen i Tranemo gjordes för att få ett betyg. Prästen varnade då för ett så dåligt yrke, men då Magnus talade om syftet med handelsresorna var att bli lärare ändrade sig prästen. I sex år arbetade Magnus sedan inom knalleyrket, Först som dräng och sedan som sin egen. Som egen gårdfarihandlare fick han skriva sig i Ulricehamn för att få handelspass. Under de sex åren blev det en och annan fotvandring hem till Sjötofta, ett företag som tog 5-6 dagar. Efetr sex år var studiekapitalet på 1000 kr räddat Dessutom hade Magnus skaffat en boklåda, värd 60 kr.
Efter ett halvt år hemma gick Magnus till Halmstad, där han tog ångbåten ”Kattegatt” till Malmö. Resan kostade 3:50.
Det blev hårda studier hos rektor Elof Qviding, men efter läsning på all ledig tid kunde Magnus Pettersson erhålla ett godkänt betyg den 16 December 1861. Nu bar det av hemåt, samtidigt som lärartjänsten i Ambjörnarp ledigförklarats. Magnus sökte tjänsten och blev antagen. År 1862 – det andra årtalet på minnesstenen – började han sin lärargärning i Ambjörnarp. Vid ankomsten till socken-stugan en kall lördagskväll var välkomstkommittén – ett fattighjon som var änka efter en soldat –mycket upprörd efter intrånget i stugan. Änkan bodde på första våningen i en liten lägenhet och ville ej bli störd eftersom hon i denna lägenhet serverade kaffegök åt kyrkbesökare och andra.
Magnus Pettersson kom upp på sin lilla kammare över skoldalen, och det var mycket kallt där.
Efter att ha burit upp sina tillhörigheter var han tvungen att störa änkan och fråga om det fanns någon ved, så att han kunde göra upp eld i den dåliga spisen. Han blev visad till en vedbod bakom sockenstugan, men den var kullfallen och översnöad och någon ved fanns inte. Då var det inte lätt att hålla tillbaka tårarna.
På söndagen gick Magnus till kyrkan med en kungörelse om skolstart på efterföljande måndag. Det kom 75 barn 8 – 18 år till den lilla skolsalen, två elever var tjugo år gamla. Lilla Anna från Kohagen kunde dock inte komma eftersom hennes bror hade kängorna.
Efter sex veckor skulle Magnus över till Sjötofta och tjänstgöra där. Det blev inalles 200 barn som fick undervisning. Bostaden på andra våningen i Sjötofta skolhus var ännu sämre än den i Ambjörnarp. I detta rum bodde även två gamla änkor som var fattighjon. Första veckan föddes där ett oäkta gossebarn, och en gammal gubbe dog där som fattighjon efter att ha vistats där i två dagar.
Efter den första terminen på 22 veckor gick Magnus till skolkassören för att få ut den första lönen. Den uppgick till 50 kr från Ambjörnarp och 50 kr från Sjötofta.
När sommarferierna var över blev det 18 veckors undervisning, och vid årets slut kunde läraren inkassera sin första årslön på totalt 294 kr.
Några år senare övergick tjänsten till undervisning endast i Ambjörnarp och så fortsatte det till 1894, det tredje årtalet på minnesstenen.
Under sin tid i Ambjörnarp var Magnus Pettersson en mycket aktiv person som tycktes hinna med allt. Han bevistade många skolmöten i Sverige och Norge, och han ordnade själv ett stort möte i Svenljunga. Han var stiftsombud för Göteborgs stift. Hans naturvetenskapliga intresse var stort, och det gjorde honom till husdoktor och ombud för läkaren i Svenljunga.
I det lilla hembygdsmuseet i Ambjörnarp finns en boksamling, som tillhört Magnus Pettersson, bevarad. Det är framförallt religiös litteratur, men också facklitteratur i olika ämnen, samt inbundna tidskrifter som ”Allmogebladet”, ”Familj-journalen” och ”Svenska Weckobladet”. I samlingen ingår även små häften med vers och en del manuskript, skrivna med blyerts av Magnus Pettersson. Hans mest kända verk är ”Beskrifning öfer Kinds härad”, utgiven i tre upplagor 1881, 1894 och 1900. 1912 utkom ”Lifvets skola . Minnen och Anteckningar från flydda dagar”. Alla facktidsskrifter som kom band han in i bokform.
Om kritisk blick vittnar nedanstående citat: ”Klädedräkten är slaf under modet hos största delen af befolkningen. Fabrikstyger, kläden, korderojer, doffel m fl. slag, samt bomullstyger hafva undanträngt skinn och vadmal som för endast 30 á 40 år sedan allmänt bereddes i hemmen och begagnades till kläder. Våra tiders kläder äro på långt när icke så starka och varaktiga som förra tiders, fastän de äro mycket dyrare. Manskläder i förra tider – icke längre tillbaka än som förf. minnes och sett dem – bestodo af s.k. ”hakatröjor”, tämligen långa, af vadmal, och knäbyxor af skinn eller vadmal, hvilka åsattes under knävecket med spännen af mässing eller silfer, samt strumpor och skor. Om vintern spändes stundom snösockar af vadmal om benen ned till skon öfver vristen. En kort axelkappa eller och kapprock af grått vadmal utgjorde ytterkläder, synnerligen vid åk- eller ridtur.
Kvinnorna hade sina kjortlar af hemväfdt tjockt bastant tyg och tröjor af vadmal samt strumpor och skor. Endast små ullschalar begagnades, likaledes hemgjorda. Mörkblå kläden, (dukar), på hufvudet, men inga silkedukar. Burgnare fruntimmer, särdeles de äldre, hade en vadmalskolt till ytterplagg.
Dylika både mans- och fruntimmerskläder voro så varaktiga, att de kunde begagnas en hel mansålder, eller 30 á 40 år i bästa fall.
Till hvardags- eller arbetskläder begagnades allmänt kläder af sämskadt skinn för såväl men- som kvinnfolk.
(Ur: Fässingen av Kulturhistoriska föreningen, material av Magnus Pettersson )
Av Magnus Petterssons elever var det ej mindre än 600 som senare emigrerade till USA. Till dessa försökte han skicka Boken om Kind. Eftersom alla inte gick att nå, skrev han insändare i en tidning i USA som hette Svenska Tribunen, något som rönte stort intresse. Från USA fick Magnus Pettersson en gåva som gladde honom mycket, en järnekkäpp med guldkrycka.
Magnus Pettersson gifte sig på Hallabo säteri med Carolina, men hustrun dog i barnsäng. Att sorgen var stor kan utläsas i en rad dikter. En syster till Carolina kom då till hjälp och så småningom uppstod tycke. För att få gifta sig med en svägerska fordrades på den tiden kungens samtycke. Magnus skrev till Stockholm och fick ett positivt svar på guldkantat papper med sigill, undertecknat av Carl XV, Stockholms Slott 8/7 1870. Som måg på säteriet blev han så småningom ägare till Hallabo, men han flyttade aldrig dit utan bodde i den lilla stugan Fridhem. Av dagböcker och kassaböcker framgår hur jordbruket på säteriet sköttes av en arrendator.
Måndagen den 14 oktober 1872 var skolan stängd. Skolläraren var kallad till Tranemo kyrka för att avlägga trohetseden till Oscar II som blivit konung.
År 1879 kunde Magnus Pettersson inviga en ny skola. Det var en stor dag för honom, och hans långa tal finns inbundet. Denna dag skänkte han en grundplåt till ett lånebibliotek.
I elva år arbetade Magnus Pettersson med att försöka få en bättre väg mellan Ambjörnarp och Svenljunga.
Magnus Pettersson var mycket intresserad av goda kommunikationer, vägar och järnvägar. Han hävdade att det var av stor vikt att det vid missväxt skulle gå att transportera livsmedel till de orter som var värst drabbade. 1885 – 1896 bearbetade han myndigheterna i Stockholm med många skrivelser.
Det gav resultat och en första utbetalning på 6000 kr till vägarbete kom per post till Svenljunga. Att ha denna stora summa hemma gjorde Magnus Pettersson sömnlös, han var orolig för eld och tjuvar. På morgonen gick han till patron på Strömsfors bruk och fick låna hans inmurade kista för att förvara pengarna i. Sedan hämtade han pengarna där för utbetalningar allt eftersom arbetet fortskred. Då vägen var avsynad och klar 1896 fick Magnus Pettersson ett arvode på 200 kr, vilket han använde till att köpa en orgel åt skolbarnen.
Magnus Pettersson arbetade också som postombud för Svenljunga. I Februari 1880 fick han ett eget postkontor med stämpeln Ambjörnarp.
Andra uppdrag var ordförandeskapet på sockenstämmorna och medlemskap i hushållningssällskapet. När halva hemmanet Stommen skulle säljas drev Magnus Pettersson igenom att socknen skulle köpa det för att säkerställa jord för kyrkan, skolan och för en fattigåker. Om köpet gick med förlust skulle Magnus Pettersson själv få svara för det. När fem år hade gått kom en köpare till hemmanet, och då kunde sockenstämman inte säga nej utan sålde med lite förtjänst. Efet det mötet var Pettersson sorgfälld när han vandrade upp till sin lilla stuga. I hastigheten hade sockenstämman glömt att frånta marken för skolan, så i åtta år fick skolan arrendera mark. De fattiga fick ingen åker. Under en sommarferie gick Pettersson på slöjdkurs för att kunna ge pojkarna slöjdundervisning. Han var glad över att kunna lägga fram förslag om slöjdundervisning på sockenstämman, men stämman var ej på samma linje och det blev avslag.
Detta resulterade i att Pettersson själv fick bekosta material och verktyg och sedan lova att under tolv år bedriva slöjdundervisningen under förutsättning att sockenkassan ej skulle behöva bidraga med ett öre. Ett avtal skrevs och undertecknades av Magnus Pettersson och två åbor.
Det fjärde årtalet på stenen, 1915 är det år då Magnus Pettersson avled. En lärare och idealist hade gått ur tiden, men mycket av hans arbete och tankar lever kvar i hans skrifter och i vad han åstadkom i sin hembygd.